Filmregissören Woody Allen föddes 1935 i
New York. Han växte upp i Brooklyn och om man följer hans filmkarriär är det lätt att se hans stora kärlek till sin hemstad. Woody Allen har gjort nästan 50 filmer, de flesta har han skrivit manus till och regisserar själv. I andra medverkar han som skådespelare och låter någon annan regissera. Lika ofta som Allen själv spelar i en av sina filmer, förekommer staden New York i dem. Staden har ibland huvudrollen, som i filmerna “Manhattan” och “New York Stories”, och andra gånger spelar staden en bärande biroll, som i till exempel “Radio Days” och “Hannah and Her Sisters”.
Woody Allen har alltid varit oerhört produktiv. Det är lätt att märka på hans filmer, som det har kommit en ny nästan varje år sedan 1966. Redan innan Allen slog sig på filmskapande hade han dock en framgångsrik karriär som manusförfattare. Han började sin bana redan i highschool med att skriva skämt åt olika komiker och TV-shower. Han blev eftertraktad som skämtförfattare och mycket uppskattad. Hans agent tyckte att Woody borde prova på stand-up comedy med sitt material. Woody provade och fastnade för stand-up. Han utvecklade där sin persona, som vi också ofta möter i hans rollkaraktärer, nämligen den lite osäkre, neurotiske och fumliga figuren.
Mot slutet av 1960-talet började Allen skriva pjäser för Broadway, oftast smått komiska enaktare. Han blev erbjuden att skriva för en film 1965. Det blev hans filmdebut, “What’s New Pussycat?”. Allen blev mycket missnöjd med resultatet när han såg den färdiga filmen och bestämde sig för att i fortsättningen regissera själv, åtminstone de filmer han skrivit. Det har han för det mesta hållit, men ibland händer det att en annan regissör har fått gestalta Allens manus.
Under det första decenniet av filmarbete gjorde Allen komiska filmer, med en typ av slapstick-humor. Under 1970-talet började han med det som kom att bli hans signum, den så kallade komiska dramafilmen. Efter att han kom på det konceptet varvar han komedier med drama och dessa dramakomedier. 1977 gjorde han fullträffen “Annie Hall”. Den filmen fick fyra Oscars. Allen själv fick priset för bästa regi och för bästa manus. Filmen erhöll dessutom pris för bästa film och Diane Keaton fick priset för bästa kvinnliga huvudroll.
Allens filmer blandar ofta högt med lågt och en alldeles egen, underfundig, humor, varvad med livsfilosofiska spörsmål. I filmen “Zelig” från 1983, till exempel, blandas en alldeles sanslös humor med allvarliga tankar om krig och politik. I den filmen spelar Woody Allen för en gångs skull inte bara den fumlige neurotikern. Han gör ett flertal olika roller i denna “mockumentary” som handlar om den uppdiktade, personlighetskluvne, figuren Zelig. För att göra alla dessa rollfigurer fick man arbeta mycket med sminket. Allen fick sätta på sig olika typer av contouring, peruker och löständer för att gestalta alla dessa olika karaktärer.
En av Allens stora inspirationskällor som filmregissör är Ingmar Bergman. Han blinkar ofta till Bergman och Fellini i sina egna filmer från 1980-talet och framåt. Allens filmarbete är verkligen värt att följa.